Reflektioner kring kropp, hälsa och livsstil
Jag är också runt 160 cm lång och väger ungefär 80 kg, så jag är absolut inte lätt. Men kanske lever vi i olika världar, eller har helt olika kroppstyper? Jag bär nästan alltid storlek M. Ändå kändes det märkligt att du planerar att satsa på en dietist och viktnedgång när jag verkligen inte ser behovet av det?
Jag lyssnar på din podd och läser din blogg med stort intresse. Det här är ingen kritik, utan snarare funderingar kring hur du ser på kroppen. En klok kommentar dök upp som jag sparade i mina anteckningar för att försöka besvara lite mer utförligt. Nu när en liknande fråga dök upp i mitt flöde tänkte jag göra ett försök.
Först och främst: jag är storlek XL - eller kanske snarare L, men i många märken är det fortfarande XL. Kommentaren ovan, och flera i samma stil, ser jag snarare som ett bevis på hur oviktig den där siffran eller bokstaven kan vara. Den säger så lite. Men i mitt yrke blir jag ständigt påmind om min storlek.
| Mått/Storlek | Beskrivning |
|---|---|
| Vanlig storlek | XL eller 42 |
| Kroppstyp | Lång med mina centimeter |
| Klädval | Efter kropp och former |
Det är något som påminns om ständigt. XL eller 42 är det vanligaste. För att vara ärlig är det inte alltid kul i en bransch där detta ses som något udda, mycket på grund av min längd. Jag klär mig efter min kropp och mina former, och sist men inte minst: jag har inte haft några större problem med det. Jag har accepterat läget. Det är ju min kropp, som har orkat så mycket, burit mig genom så mycket och burit tre barn.
Man måste ju faktiskt gilla, beundra och vara snäll mot sin kropp. Men de senaste åren har jag inte varit särskilt snäll mot min. Jag har krasst prioriterat annat: jobbat hårt, drivit tusen projekt, skrivit en bok om året och tagit hand om tre barn. Det har skett stötvis, men aldrig som en naturlig del av vardagen. Överlag har jag haft okej vanor; jag är aktiv, spelar tennis och styrketränar periodvis.
Jag springer också ibland, men en hållbar och långsiktig plan för livet? Där brister det, inte minst när det gäller maten. Jag har haft en plan för alla andra i familjen, men inte för mig själv.
- Ofta hoppat över frukosten.
- Gärna sallad till lunch, men utan mellanmål.
- Blivit vrålhungrig på kvällen.
- Slukat barnens pizzakanter i köket.
- Ätit barnens rester istället för att laga en egen, ordentlig tallrik.
Därtill kommer event och jobbmöten i min bransch där det alltid dukas upp god mat. Och jag äter av det, förstås, vilket långt ifrån alla gör. Så här är det: jag tror inte att det alltid syns på utsidan. Det blev den kloka, sunda och vettiga Alexandra Petersson, utbildad nutritionist - ett råd från min syster Amy som också arbetar med detta.
Vägen mot en hållbar livsstil
Jag är så otroligt glad att jag vågade ta steget! Jag minns mitt första möte tidigt i våras; jag tänkte att jag skulle testa, men jag var inte särskilt hoppfull. Jag vet ju trots allt vad jag gör för fel. Men så fel jag hade - och vilken tacksamhet jag känner över det! Jag fick hjälp att bena ut saker och nå insikten att mitt välmående handlar om en livsstil som jag faktiskt kan hålla.
Det handlar om en livsstil för hela livet, inklusive alla dess upp- och nedgångar. En livsstil som tillåter oss att njuta av hemgjord pizza med hela familjen på fredagskvällen. Inga förbud, utan möjligheten att njuta med gott samvete. Självklart finns det ett mått, och en målvikt jag vill hålla mig till med ett kilo eller två i variation.
| Hälsomått | Rekommenderat värde (kvinnor) |
|---|---|
| Midjemått | Under 80 centimeter |
| Riskfaktor | Högre mått kan öka risken för hjärt- och kärlsjukdom |
Mitt midjemått låg rejält över gränsen och är fortfarande det, så jag är inte i mål än. Men det ska jag fixa! Som jag nämnde tidigare är jag fortfarande livrädd för att misslyckas. Jag oroar mig för:
- En hungerstillande chokladbit på väg hem från affären.
- Att träningar avbokas en efter en.
- Trötthet, hunger och stress.
- Att hamna i gamla mönster igen.
Nu under sommaren är det plötsligt svårt att få ihop mina steg. Jag kämpar med att pussla ihop träningen med sommarlovs-lediga barn, ett dåligt samvete som mamma och en hög arbetsbelastning. Vi hade en plåtning förra veckan och mina jeans från förra sommaren var alldeles för stora. Detta trots att jag sedan februari har kämpat för att lägga om mitt liv, nöta in nya goda vanor, äta näringsrikt och bryta den onda cirkel jag kämpat med i tio år.
Så, för att ge ett långt svar på frågan om hur jag ser på kroppen: Jag kämpar med att vara snäll mot den. Och det ska gå, det måste gå! Även om vägen dit varken är spikrak eller perfekt. Precis som med allt annat i livet, helt enkelt!