Bipolär sjukdom medicin biverkningar




Bipolär sjukdom - medicin och biverkningar

Länk till annan webbplats. Koncentrationen av lamotrigin i blodet påverkas i mycket liten grad av nedsatt njur- eller leverfunktion, och behandlingen behöver inga blodprovskontroller. Biverkningar är ovanliga. CNS-biverkningar som huvudvärk, trötthet, tremor, sömnstörning, yrsel och gastrointestinala besvär förekommer relativt ofta, men kan ofta hanteras med långsam dosupptrappning och dosanpassning.

S-koncentrationsbestämning av s-lamotrigin rekommenderas för individuell dosoptimering.

Psykopedagogisk och psykologisk behandling, inklusive PSP‑utbildning, rekommenderas. Den medicinska behandlingen vid bipolär sjukdom bör alltid kompletteras med pedagogiska åtgärder för både patient och närstående. Det finns vetenskapligt stöd för att behandlingen minskar återinsjuknader, förbättrar social funktion i familjen och minskar belastningen hos närstående.

Behandlingen ges ofta av sjuksköterska, antingen individuellt eller i grupp, och följs därefter upp i individuell läkarkontakt. Hur detta genomförs kan variera. Om man väljer gruppformatet kan det ske antingen med patienter enskilt eller tillsammans med närstående. Antalet träffar varierar ofta. Oftast varvas interaktiva föreläsningar med gruppdiskussioner.

För många patienter är systematisk vård med PPI och färdighetsträning tillräckligt för återhämtning och långsiktig stabilisering. Patienter och närstående möter andra i liknande situationer, stigmatiseringen minskar och följsamheten till behandlingen ökar ofta. Närstående‑ eller familjeinterventioner är viktiga och kan förbättra förloppet, eftersom sjukdomen drabbar patientens nätverk.

PPI bör innehålla arbete med vårdplan och krisplan. Målet med PPI är att öka kunskapen om bipolär sjukdom och dess behandling. Den egna sjukdomen och tidiga tecken på insjuknande. Hur man kan känna igen och hantera tidiga symtom. Stress‑ och sårbarhetsfaktorer. Egna stressorer och händelser som utlöser episoder samt hur de kan undivisas. Psykologisk behandling. Effekten av psykologisk behandling vid bipolär sjukdom har begränsat stöd i forskningen.

KBT, IPSRT och FFT har god förebyggande effekt på nya insjuknader, minskar symtom och förbättrar social funktion samt följsamhet till medicinering.

KBT har stark dokumentation vid unipolär depression, och det finns skäl att extrapolera detta till bipolär depression.

Psykoterapeutisk behandling vid pågående hypomani, mani eller blandtillstånd har inget forskningsstöd.

Vid komplicerad samsjuklighet med andra diagnoser och svåra fall individualiseras psykoterapeutiska insatser efter behov.

Det är viktigt att också uppmärksamma den psykologiska innebörden av insjuknandet i akut omhändertagande och i vårdplaneringen.

Krisbearbetning kan behövas.

Behandling av hypomani och mani.

Hypomani eller måttlig mani kan ofta behandlas i öppenvård, förutsatt att patienten är villig att ta medicinering och begränsa köplusta samt andra skadliga beteenden.

Maniska patienter bör erbjudas heldygnsvård vid indikationer, vanligtvis med stöd av LPT och ibland annan vård.

Mani är ett instabilt tillstånd som hindrar ett grundat ställningstagande, och vården bör ofta inledas med stöd av vårdintyg.

Kom ihåg att närstående är en värdefull informationskälla.

Vissa patienter med tidigare allvarlig mani måste hospitaliseras vid tidiga tecken för att snabbt få kraftfull behandling.

Hypomani och måttlig mani.

Avsluta behandling med antidepressiva, centralstimulantia och andra läkemedel som kan trigga sjukdomsförloppet, t.ex. steroider.

Ta ställning till om behandlingen kan ske i öppenvård.

Beakta somatiska faktorer och möjlig drogpåverkan.

Även om patienten blir inlagd kan peroral behandling vara tillräcklig.

Målet att lugna patienten och återfå sömn kan underlätta med tillägg av bensodiazepinliknande preparat eller benzodiazepiner, vilket är effektivt.

Det är viktigt att läkaren ansvarar för att dessa preparat trappas ut efter akut användning.

Det är bra att redan vid insättning av sömnmedel enas med patienten om planerad utsättning och att inkludera andra sömnbefrämjande åtgärder.

Fulminant mani.

Patienter med fulminant mani bör vårdas i heldygnsvård.

Avsluta behandling med antidepressiva, centralstimulantia och andra läkemedel som kan trigga sjukdomsförloppet, t.ex. steroider.

Patienten bör ha eget rum.

Försök få patienten att vila i rummet och begränsa överdriven aktivitet.

Överväg vård oavsett patientens samtycke.

Läs i journalen vad som tidigare har prövats och fungerat.

Undvik konfrontation med patienten i mindre viktiga frågor.

Påbörja läkemedelsbehandling med mål att patienten blir lugn och kan sova.

Ofta behövs akut injektionsbehandling. Tabell 1.

  • Huvudvärk
  • Trötthet
  • Tremor
  • Sömnstörning
  • Yrsel
  • Gastrointestinala biverkningar
  • Psykopedagogisk utbildning
  • Kognitiv beteendeterapi
  • Familjefokuserad terapi